Frida Ingemarsson

Det är fantastiskt hur ens liv kan förändras så mycket på så kort tid. Endast genom små justeringar. I höstas var det tungt, mestadels jävligt tungt. Kämpade hela sommaren och hela hösten med en ihärdig ansiktssjukdom. Hade prickar som sved, kliade och gjorde mitt ansikte rödprickigt. Fick till slut hjälp av en läkare som faktiskt kunde säga vad det var och ge mig behandling. Åt antibiotika i drygt femtio dagar. Och smörjde med en kräm som torkade ut mitt ansikte tills det sved så jag hade svårt att nudda kudden när jag sov. Men - det gick över.

Lagom till jul var alla sjukt jobbiga små prickar borta. Ärren hänger fortfarande i, men försvinner lite mer för varje dag. Samtidigt gick jag igenom min kroppsmässigt tyngsta period. En dag kunde jag plötsligt inte ha någon av mina jeans. Alla tröjor satt tajt och mina leggins sprack nästan direkt. Att inte kunna få på sig sina egna kläder och ta omvägar för att slippa se sitt prickiga ansikte i spegeln är egentligen rätt små problem om man jämför med mentala tyngder och psykiska ärr som säkert många andra bär på. Men för mig blev det ett mentalt problem, kände mig inte som mig själv längre.
Hela sommaren jobbade jag mer än jag nånsin gjort och slutade med innebandy. Det tråkigaste av allt var att jag inte visste inte vad som pågick i mina vänners liv. Gav inte tillräckligt med tid åt att ta hand om mina relationer. Jag hade ingen riktig källa till energi, gick runt och tröttade ut mig själv genom att inte trivas med mig själv. Är så glad att jag haft världens bästa pojkvän som genom hela tiden stöttat och gett mig tillbaka tro att vilja trivas med sig själv och sitt liv.

Jag bestämde mig för allt nästan samtidigt. I mitten av hösten började jag träna och slutade äta massa onödig mat och godis bara för att jag kände mig nere. Och jag började göra tid åt alla fina vänner runt omkring mig. Är så glad att jag gjort det. Att få skratta med alla er, det är kärlek.
Ungefär samtidigt som mitt ansikte såg ut som vanligt igen kunde jag komma i mina jeans. Jag är på njoy flera gånger i veckan och längtar dit de dagar jag inte är där. Hade någonstans glömt hur mycket energi och glädje man kan få utav att träna.

Anledingen till det här inlägget är att jag känner mig som mig själv nu. Bara några månader senare med ändringar som jag gjort själv. Tog ett bra tag att inse att det är jag som styr mitt liv, kan inte skylla på någon annan eller tro att saker ska fixa sig av sig självt.
Firade min 20de födelsedag som en lycklig människa med de finaste vänner man kan tänka sig, en underbar pojkvän och världens bästa familj. Ni är det vackraste jag vet ♥